Komma ut

Om man nu överhuvudtaget ska komma ut och i så fall för vilka. Många av oss är ju ganska nöjda med att byta om hemma och kanske åka till någon transträff någon gång per år, då kanske det räcker med att komma ut för sin närmaste familj, eller i alla fall för sin partner.

Men om man nu tänkt sig att vara med lite mer i svängen och visa sig i olika sammanhang hur gör man då?

Ja nu är ju inte det den lättaste frågan att besvara, vi är ju alla lite olika och har man familj kan det vara lite knepigare än om man är singel, beroende på var man jobbar kan det också skilja mycket. Nej det är ingen lätt fråga att besvara och bara för att det gick bra för mig gör det inte mig till någon expert, men jag vill ändå berätta lite om mina erfarenheter.

Jag klev ju ut våren 2008 och hade som plan att gå i Pride paraden samma år, för att jag skulle kunna göra detta kände jag mig tvungen att avslöja mig på jobbet, jag ville ju inte att någon skulle se mig i paraden och starta en massa rykten som det lätt blir på en arbetsplatts. Självklart berättade jag för min flickvän också, hennes reaktion blev mera jaha och ”det törs du aldrig göra”. På jobbet var tjejerna mest intresserade av vilken klänning och vilka skor jag skulle ha på mig. Att jag skulle gå i paraden iklädd tjejkläder var tydligen lättare att svälja än om jag bara hade sagt att jag då och då klädde mig som tjej, hursomhelst har det att jag berättade det här gjort att allt har blivit mycket lättare att förklara framöver, för det har varit en hel del förklaringar. Något annat som gjort att det gått bra för mig har varit att jag har en fantastisk flickvän som mer och mer accepterar mig för den jag är.

I början var jag lite försiktig när jag berättade, man kan ju berätta saker på lite olika sätt, själv valde jag att ta lite i taget och kolla av hur folk reagerade, numera är det lite annorlunda men tror ändå att jag gjorde rätt när jag var lite försiktig från start.

Nu är det förståss så att inte alla i min omgivning tycker att det är ok, jag har en granne som slutat hälsa och en del på jobbet har nog lite svårt att förstå, men de flesta tycker det är ok att jag är transa. Det är ju också så att man aldrig kan veta hur den man berättar för reagerar, jag lärde mig ganska snabbt att vissa man trodde skulle kunna ta det inte alls var så förstående, och några jag var oroliga för inte hade några som helst problem.

Att komma ut på en arbetsplatts kan förståss medföra otrevligheter också, man kan ju bli överhoppad vid en befordran, mobbad på olika sätt eller råka ut för andra tråkigheter, så det är ju lite att tänka på.

Att berätta för familj, släkt och vänner kan ju också medföra problem, vi bryter ju mot en norm i samhället och det finns ju hur mycket fördomar som helst när det gäller transpersoner så det brukar bli mycket att förklara, men oftast är man orolig i onödan med lite information om vad man står för så har det i alla fall gått bra för mig.

När det gäller familjen så är det ju inte bara en själv som kommer ut, även familjen kommer ju ut på sätt och vis, att ha en kille/tjej som är transa kan ju ställa till det för övriga familjen i skolan , på jobbet.

När man kommigt så långt att familjen vet gäller den nog att prata om det så att alla eventuella problem ventileras ordentligt.

Jag och min flickvän pratar väldigt mycket om mitt transande och jag har inga som helst hemligheter för henne, nu har ju jag för avsikt att gå hela vägen och göra en könskorrigering så det är ju tokviktigt att man är ärliga mot varandra.

Nu kanske jag får det att låta som att det bara är en massa problem med att komma ut men så är det förståss inte, när man kommigt igenom komma ut processen gör ju det att man inte behöva smyga längre vilket skapar helt nya förutsättningar, sen måste man ju förståss komma ihåg att i ett förhållande gäller det att både ge och ta och som transa får man nog finna sig i att ge en hel del.

Är man singel behöver man ju inte ta hänsyn till en partner, åtminstone inte tills man hittar en som man vill leva tillsammans med, och då är det nog ärlighet som gäller från första stund, nu kanske det inte är så lätt att hitta någon som helt accepterar en för den man är, men att smyga om det är inget bra.

Hur gör man då? Jag tror att först måste man komma ut för sig själv så man känner sig säker och bekväm med att vara transa. Att besöka trasträffen i Båstad kan vara bra i början, där träffar man ju andra transor och kan få lite stöd och hjälp. Man kan också ta kontakt med någon transförening som FPES, de har träffar som man kan komma till och prata av sig. Att hitta en transvän är alltid bra, allt är ju lättare om man är två och kan stöda varandra. Sen måste man ju förståss bli av med sitt eget hjärnspöke också, för även som transa så kan ju samhällets normer vara rotade i en och det är ofta de som hindrar en från att ta steget ut, och så handlar det ju mycket om att våga.

Man tror kanske att folk glor på en eller skrattar åt en, så är det sällan folk är så upptagna med sig själva att de märker inget, och där kan Båstadsträffarna vara bra igen, för i Båstad är de så vana vid transor att ingen bryr sig, och de är ganska bra för självförtroendet.

Min resa

Min långa resa från man till kvinna började senhösten 2008 när jag förstod att jag inte längre kunde hålla tillbaka min längtan att vara tjej på riktigt. Efter en hel del letande efter information om hormoner och hur hela processen gick till beställde jag min första omgång hormoner på nätet, Jag fastnade för ett preparat som heter Progynova eftersom det beskrevs som en bra produkt som också skulle vara någotsånär skonsam mot de inre organen. Jag började med att ta 3x2mg per dag.

November 2009 gjorde jag min första operation i form av en ansiktslyftning, det gick så bra att jag ganska snabbt bestämde mig för att det kommer bli fler.

Augusti 2010 bytte jag namn och tog mitt tjejnamn Terese som ett förnamn, lite senare skaffade jag en ny tjejlegitimation och nytt körkort och pass.

September 2010 började jag även ta Androcur 50mg per dag, ett preparat som verkar dämpande på det manliga hormonerna.

Under hösten 2010 så kom jag allt närmare att starta en TS-utredning, jag pratade med företagsläkaren, och i december besökte jag Allmänpsykiatrin för att få en remiss till Utredningsenheten på KS Huddinge.

Mars 2011 kom jag till TS-utredningen första gången och det har blivit en del besök sen dess.

Lite senare samma månad inledde jag en Diaterm behandling för att bli av med skäggväxten.

Jag hade provat att ta bort det med laser under en period men eftersom jag har mest ljusa strån fungerar det inte.

Maj 2011Gjorde jag min andra skönhetsoperation denna gång i syfte att göra mitt ansikte lite mer kvinnligt.

September 2011 besökte jag min utredare för fjärde gången och fick då reda på att han i princip var klar med mig och att det nu bara var att vänta in år ett för att vi sedan skulle kunna gå vidare med behandlingen.

Den 25 okt höjde jag dosen Progynova till 4x2mg per dag.

Den 27 okt var jag klar hos kuratorn också.

Den 8/12 fick jag en kallelse till Psykologen den 9/1/2012

Första besöket hos Psykologen avklarat, tyckte det gick bra.

Ny tid hos Psykologen 24/1

Andra besöket gick också bra fick bland annat svara på 100 frågor som vi ska diskutera vid nästa möte.

Tredje tiden hos Psykologen 14/2

Ja då var det också avklarat och även denna gången gick det bra, ser fram emot mötet den 23/2 med min utredare och hoppas att han ger mig ett positivt besked för även om allt låter så bra vet man ju inte fören

utredaren har sagt sitt.